Lady Kar

Jag har funderat lite på det här med dvärgar.

När vuxna människor har feber (låt oss vara exakta och säga 39 graders feber), så mår de ganska så dåligt. När ett litet barn (låt oss säga 4-6 år gammalt) har 39 graders feber, mår de ofta sämre än vad den vuxna gör. Detta beror på många saker, t.e.x ett barns oförmåga att kunna sätta sjukdomen i ett perspektiv där det är möjligt att förstå att obehaget vållat av sjukdomen inom kort tid kommer att försvinna, eller att barn helt enkelt är pussys som inte klarar av lite värme (seriöst, sätt barnet i en varmluftsugn och jag garanterar att det gråter, feber är exakt samma sak). En tredje och ganska naturlig förklarning skulle ju vara att barnen, så simpelt som det låter, är mindre. De är små. En stor kropp + 39 graders feber = jobbigt. En liten kropp + 39 graders feber = förödande. Det är ju samma temperatur, fast komprimerad ner i en 1 & 40 cm lång människovalp.
Det kan ju inte vara speciellt roligt. Faktiskt så är det rent för jävligt.

Jag försökte ringa upp olika läkare vid Karolinska Institutet idag för att få svar på mina funderingar men det gick inget vidare. En man la till och med på i örat på mig, hallå vad hände med att doktorer ska vara tillmötesgående och snälla?! Men jag förlåter honom och antar att han bara hade vaknat på fel sida av sängen idag :)
Är det någon av er som vet hur det ligger till? Svar uppskattas.


Acti labores jucundi
Lady Kar